Tids­avsnitt

Ur­tid – Berg­arterna bildas

För över 2 miljarder år sedan bildades några av de berg­arter som vi idag ser i mark­ytan. De bildades dock långt nere i jord­skorpan men har genom år­miljoners erosion fri­lagts och blivit synliga. I Törn­skogen förekommer bara 3 typiska berg­arter som representerar olika bildnings­skeden för berg­grunden. Äldst är gnejs som kan ha varit över 2 miljarder år gamla sediment­avlagringar. Mineral i gnejs är kvarts (vit-grå), plagioklas (grå), biotit (svart) och granat (röd). Gnejser är grå, för­skiffrade och ibland veckade. De före­kommer nu som xenoliter, fragment av främmande (xenos) sten (lithos) i granit som därför är en yngre berg­art. Xenoliterna avslöjar sig även på en lav­bevuxen berg­häll genom den parallell­struktur som gnejser alltid har.


Gnejs är den äldsta berg­grunden.


Xenoliter av gnejs avslöjar sig genom sin parallell­struktur.


Xenolit av en diabas i granit.

Långt efter det att gnejsen blivit en berg­art har granit trängt in i berg­grunden som en smälta. Den stelnade lång­samt så att mineral­kornen kunnat växa ut till flera millimeters storlek. Den är jämn­kornig och saknar struktur. Mineralen i granit är kvarts, mikroklin (röd), plagioklas och biotit. Graniter är ofta röda. Granitens sista rest har bildat ut­söndringar och gångar av pegmatit. Där har mineralen växt till ännu långsammare och bildar mycket stora kristaller. Granit av den typ som före­kommer i Törn­skogen har ålders­bestämts till 1,8 miljarder år.

Graniten och dess pegmatiter genom­sätts i sin tur av diabas, en berg­art från jordens mantel, som i form av en lätt­flytande smälta har fyllt ut sprickor i graniten. Diabasen i Törn­skogen kan följas över 2 km från Vaks­berget nord­väst om Vaxmora torp till söder om sjön Snuggan i syd­ost. Diabasen har hög smält­temperatur, ca 1200 grader, och när den trängt in i graniten blev den snabbt av­kyld och de flesta mineral­kornen är därför mycket små. Diabasen är fin­kornig och saknar struktur. Den inne­håller mineralen plagioklas, pyroxen (svart) och amfibol (svart). Diabaser är därför alltid svarta. Graniten intill diabas­gången blev upp­hettad och har fått en rödare färg. När diabasen svalnat krympte den och tal­rika sprickor bildades. Detta med­för att diabasen lättare kan plockas bort genom is­rörelser och vittring och därför syns så få hällar av den. Diabasen innehåller också små mängder magnetiska mineral och kan därför följas under moränen med hjälp av magnetiska mätningar.


Röd granit och svart diabas från Törn­skogen.


Grov­kornig pegmatit i röd granit.