Naturstig

Tids­avsnitt

Ur­tid, berg­grunden bildas

För över 2 miljarder år sedan bildades några av de berg­arter som vi idag ser i mark­ytan. De bildades dock långt nere i jord­skorpan men har genom år­milj­oners erosion fri­lagts och blivit synliga. I Törn­skogen förekommer bara 3 typiska berg­arter som representerar olika bildnings­skeden för berg­grunden. Äldst är gnejs som kan ha varit över 2 milj­arder år gamla sediment­avlagringar. Mineral i gnejs är kvarts (vit-grå), plagioklas (grå), biotit (svart) och granat (röd). Gnejser är grå, för­skiffrade och ibland veckade. De före­kommer nu som xenoliter, fragment av främmande (xenos) sten (lithos) i granit som därför är en yngre berg­art. Xenoliterna avslöjar sig även på en lav­bevuxen berg­häll genom den parallell­struktur som gnejser alltid har.


Gnejs är den äldsta berg­grunden.


Xenoliter av gnejs avslöjar sig genom sin parallell­struktur.


Xenolit av en diabas i granit.

Långt efter det att gnejsen blivit en berg­art har granit trängt in i berg­grunden som en smälta. Den stelnade lång­samt så att mineral­kornen kunnat växa ut till flera millimeters storlek. Den är jämn­kornig och saknar struktur. Mineralen i granit är kvarts, mikroklin (röd), plagioklas och biotit. Graniter är ofta röda. Granitens sista rest har bildat ut­söndringar och gångar av peg­ma­tit. Där har mineralen växt till ännu lång­sammare och bildar mycket stora kristaller. Granit av den typ som före­kommer i Törn­skogen har ålders­bestämts till 1,8 milj­arder år.

Graniten och dess pegmatiter genom­sätts i sin tur av diabas, en berg­art från jordens mantel, som i form av en lätt­flytande smälta har fyllt ut sprickor i graniten. Dia­basen i Törn­skogen kan följas över 2 km från Vaks­berget nord­väst om Vaxmora torp till söder om sjön Snuggan i syd­ost. Dia­basen har hög smält­temperatur, ca 1200 grader, och när den trängt in i graniten blev den snabbt av­kyld och de flesta mineral­kornen är därför mycket små. Dia­basen är fin­kornig och saknar struktur. Den inne­håller mineralen plagioklas, pyroxen (svart) och amfibol (svart). Dia­baser är därför alltid svarta. Graniten intill dia­bas­gången blev upp­hettad och har fått en rödare färg. När dia­basen svalnat krympte den och tal­rika sprickor bildades. Detta med­för att dia­basen lättare kan plockas bort genom is­rörelser och vittring och därför syns så få hällar av den. Dia­basen innehåller också små mängder magnetiska mineral och kan därför följas under moränen med hjälp av magnetiska mätningar.


Röd granit och svart diabas från Törn­skogen.


Grov­kornig pegmatit i röd granit.