Tidsavsnitt

För över 2 miljarder år sedan bildades några av de bergarter som vi idag ser i markytan. De bildades dock långt nere i jordskorpan men har genom årmiljoners erosion frilagts och blivit synliga. I Törnskogen förekommer bara 3 typiska bergarter som representerar olika bildningsskeden för berggrunden. Äldst är gnejs som kan ha varit över 2 miljarder år gamla sedimentavlagringar. Mineral i gnejs är kvarts (vit-grå), plagioklas (grå), biotit (svart) och granat (röd). Gnejser är grå, förskiffrade och ibland veckade. De förekommer nu som xenoliter, fragment av främmande (xenos) sten (lithos) i granit som därför är en yngre bergart. Xenoliterna avslöjar sig även på en lavbevuxen berghäll genom den parallellstruktur som gnejser alltid har.

Gnejs är den äldsta berggrunden.

Xenoliter av gnejs avslöjar sig genom sin parallellstruktur.

Xenolit av en diabas i granit.

Långt efter det att gnejsen blivit en bergart har granit trängt in i berggrunden som en smälta. Den stelnade långsamt så att mineralkornen kunnat växa ut till flera millimeters storlek. Den är jämnkornig och saknar struktur. Mineralen i granit är kvarts, mikroklin (röd), plagioklas och biotit. Graniter är ofta röda. Granitens sista rest har bildat utsöndringar och gångar av pegmatit. Där har mineralen växt till ännu långsammare och bildar mycket stora kristaller. Granit av den typ som förekommer i Törnskogen har åldersbestämts till 1,8 miljarder år.

Graniten och dess pegmatiter genomsätts i sin tur av diabas, en bergart från jordens mantel, som i form av en lättflytande smälta har fyllt ut sprickor i graniten. Diabasen i Törnskogen kan följas över 2 km från Vaksberget nordväst om Vaxmora torp till söder om sjön Snuggan i sydost. Diabasen har hög smälttemperatur, ca 1200 grader, och när den trängt in i graniten blev den snabbt avkyld och de flesta mineralkornen är därför mycket små. Diabasen är finkornig och saknar struktur. Den innehåller mineralen plagioklas, pyroxen (svart) och amfibol (svart). Diabaser är därför alltid svarta. Graniten intill diabasgången blev upphettad och har fått en rödare färg. När diabasen svalnat krympte den och talrika sprickor bildades. Detta medför att diabasen lättare kan plockas bort genom isrörelser och vittring och därför syns så få hällar av den. Diabasen innehåller också små mängder magnetiska mineral och kan därför följas under moränen med hjälp av magnetiska mätningar.