Tids­avsnitt

Is­tiden

Jordens polar­områden har under år­miljoner blivit ut­satta för ned­isningar. På Antarktis och Grön­land pågår en is­tid och i Sibirien före­kommer perma­frost över stora ytor. För 20 000 år sedan var norra Europa ned­isat och det är troligt att vi får flera nya is­tider.

Den senaste is­tiden har på­verkat en del av ytan i vårt land­skap. De olika lösa av­lagringarna är en produkt av id­tiden, liksom berg­grundens ytformer. Isen pressade ned jord­skorpan flera 100 meter. Mellan isen och berg­grunden förekom rörelser som malde ned och blandade berg­arterna och som lämnade spår i form av slipade och räfflade häll­ytor. Is­räfflorna är riktade parallellt med is­flödet som var nära nord-sydligt i Törn­skogen.


Geologisk skiss över förhållandena vid is­fronten.

Häll­ytorna jämnades av på stöt­sidan - den sida som vette mot isens rörelse­riktning. På den motsatta sidan kunde is­flödet plocka bort lösa block och hällarna blev därför mera kantiga på en sådan plock­sida. Häll­markerna i Törn­skogen präglas av is­rörelse­riktningen som över­allt är från norr (till höger i bilden) mot söder.


Isen har rört sig från höger i bilden (stöt­sidan) till vänster (plock­sidan).

Häll­ytor som vetter mot norr blir stöt­sidan där is­flödet slätar av häll­ytan. Den södra sidan blir plock­sidan där is­flödet drar med sig sten­block och häll­ytan blir ojämn.

När inlands­isen rörde sig över land­ytan, följde löst material och bitar av berg­grunden med – material som sedan av­sattes som en ny jord­art, morän. Det är Sveriges vanligaste jord­art och täcker ungefär 75 procent av landets yta. Hällarna är släta på stöt­sidan och morän­lagret var själva slip­medlet. Morän är en blandning av block från olika berg­arter, och allt finare fraktioner av ned­mald sten ända ned till lera.

Vid is­kanten an­hopades block i morän­strängar under vissa perioder. Efter en tid med hastigare av­smältning bildades en ny is­rand och en ny morän­sträng. Utmed sluttningen till Norr­viken finns tio­tals av dessa tvär­gående morän­strängar. Två sådana tvär­gående moräner är särskilt tydliga: Strax söder om Läns­mans­berget och udden som skjuter ut i Norr­viken vid det tidigare torpet Man­hem.


En av ett tio­tal tvär­morän­strängar i sluttningen till Norr­viken

På några ställen har det bildats båg­formiga is­rand­moräner, tydligast ses de vid Man­hems­kärret. Dessa bågar låg i kanten på den glaciär som en gång täckte det inre av Törn­skogen. Glaciärens rörelse sköt ut lober med is och sten mot den hög­länta terrängens kanter. Vid Vaxmora torp förekommer de dessutom på tvären i den mot öster buktande dal­gången norr om Törn­berget. Man kan före­ställa sig en kvar­dröjande mini­glaciär i dalens botten - något som man kan se i fjäll­områden ännu idag.

Is­räfflor kan man se på några få ställen, helst i släp­ljus. På de flesta häll­markerna har de redan eroderats bort, men de finns bevarade under morän­lagret och kan ses i över­kanten på nya vägs­kärningar som gjorts genom berget. Smält­vatten från isen samlade sig till floder under is­täcket och rull­stens­åsar är de kvar­lämnade spåren från dessa floder. Åsen på den västra sidan av Norr­viken var en sådan flod under in­lands­isen. Is­av­smältningen följde en års­tids­rytm som kan av­läsas i skikten som av­sattes med det fin­korniga materialet som följde med smält­vattnet och bildade lager med varvig lera.


Is­räfflor – (Likheten mellan is­räfflor på berg­grundens över­yta och rörelse­räfflor på berg­grundens sprick­ytor är slående).