Tids­avsnitt

Nutid, samt människans på­verkan

Så snart berg­grunden frilagts eller sten­block ligger fria på ytan sker en ned­brytning. Upp­repad frost och upp­värmning i solen leder till att små sprickor vidgas allt­mera. Till slut faller även stora sten­block sönder i allt fler mindre stenar.


Frost­sprängning sker i berg­grundens yt­nära sprickor.


Sol­sprängningen skalar av yt­nära skikt.

Ned­brytningen sker också biologiskt. Lavar, som är de första organismerna som tar nya blott­lagda berg­ytor i an­språk, kan med sina lav­syror lösa upp alla de vanliga mineralen utom kvarts. Dessa frät­sår blir snart centimeter­djupa gropar.


Lavar har löst upp gropar i den tidigare släta berg­grunds­ytan.

Det yngsta inslaget i land­skapets om­vandling är människans verksamhet. De äldsta lämningarna efter människor är röjda ytor för bo­sättningar och intilliggande grav­rösen. Dessa kultur­lämningar före­kommer på allt lägre höjd i land­skapet i takt med att land­höj­ningen fort­skred.

Törn­skogen var länge opåverkat av bo­sättningar, varken sten­ålder eller brons­ålder har av­satt några tydliga spår. Först under järn­åldern finns tydliga tecken av människors verk­samhet. Forn­stigar gick mellan bo­sätt­ningarna, till exempel den mellan Eds­backa och Skål­hamra som är beskriven i häftet Forn­stigen Lång­bro­leden genom Törn­skogen. Vid svåra passager byggdes kavel­broar.

Sedan järn­åldern har lätt­bearbetade jordar om­vandlats till jord­bruks­mark. Så småningom togs också ler­marker i odling. Sjöar har sänkts och kärr har dikats ut för att ytter­ligare öka odlings­marken.

I när­heten av bo­platserna hittas grav­rösen som med tiden har blivit hela grav­fält. I Törn­skogen hittas bara en­staka rösen som kan tolkas som grav­rösen. Flera av dem ligger utmed forn­stigen Lång­bro­leden.


Sten­samling som tolkats som en triangulär sten­sättning. De röda markeringarna visar de två bortre hörnen (vid Vax­mora torp).

Vid Vax­mora torp ses spåren av några hundra års jord­bruk ännu tydligt. Dal­gången öster om torpet och bukten i nedre delen av sluttningen mot Norr­viken har röjts till åkrar, dikats ut och in­hägnats. Diken och stängslenas stolp­hål kan man ännu se i skogs­marken. Mellan de brukade markerna går röjda vägar med sten­strängar på sidorna och i kanten på åkrarna hopades stenar i odlings­rösen. Ägo­gränser markerades med gräns­rösen, ofta konst­fullt upp­byggda av sten­block.

Alla dessa lämningar från människans verk­samhet kommer att synas länge än i land­skapet.


Stolphål från stängsel och hus­byggen finns kvar många århundraden.

Den gamla strand­linjen, före sänkningen av Norr­viken, kan ses som ett hak i terrängen på flera ställen utmed strand­stigen till det tidigare torpet Man­hem.

Ut­dikade mossar och bäckar som har lagts i kulverter hör också till människans in­grepp.

Små av­snitt med nu torr­lagda bäck­fåror (vid Gustavs­bergs­leden och början av Båts­mans­vägen) vittnar ännu, liksom gatu­namnet Bäck­vägen, om var Törn­skogs­bäcken en gång ringlade sig fram.

Till nutid räknas också de olika bio­toper som upp­kom naturligt efter land­höjningen, t.ex. kärr och mossar, bäckar, vittrings­fenomen etc.


Lavar tål inte zink som lakats bort från stolpar och master.


Sten­block som rasat från en instabil berg­vägg på grund av sprängningar i sten­brottet vid Norr­sätra.


Berg­grunds­block har rört sig även efter is­tiden på grund av ett jord­skalv.